Kyrkoårets periodindelning
Julkretsen
Firandet av kyrkoårets stora helger är indelat i tre skeden: förberedelsetiden, firningstiden och efterfirningstiden. Adventstiden är julens förberedelsetid. Julens firningstid räcker från julaftonen till trettondagen. Efterfirningstiden består av söndagarna efter trettondagen.
Adventstiden
Det nya kyrkoåret börjar med första söndagen i advent. Detta bruk stabiliserades i den västliga kristenheten mot slutet av medeltiden. Också i Finlands medeltida mässbok Missale Aboense (1488) inleds gudstjänstmaterialet med den första söndagen i advent, trots att kalenders datering löper från och med det nya årets ingång.
Adventstiden (av den latinska benämningen Adventus Domini som betyder ”Herrens ankomst”) markeras av fyra adventssöndagar. Jesu födelse föregicks av en lång väntetid under vilken profeterna gav Guds folk löften om Frälsarens ankomst. Under julhögtidens väntetid tar Guds församling på nytt del av dessa löften och bereder sig för att höra budskapet om deras uppfyllelse.
Den s.k. lilla fastan har traditionellt inletts på den måndag som infaller strax efter första söndagen i advent. Den kallas lilla fastan till åtskillnad från den stora fastan före påsken.
Adventstiden talar om Kristi ankomst i fyra olika bemärkelser: 1) Gud kom som människa i barnet Jesus (Kristi första ankomst); 2) Jesus kom till sitt folk och uppfyllde löftena; 3) Kristus kommer till sin kyrka och varje människans hjärta genom ordet och de heliga sakramenten; 4) Kristus skall komma som Herre över allting vid tidens slut (Kristi andra ankomst).
Dessa aspekter på ankomsten träder också fram i den latinska namn på adventssöndagarna som t.ex. biskopen i Åbo, Ericus Erici, använde i sin postilla år 1621.
Liksom i de flesta kyrkors evangelieböcker är den fjärde söndagen i advent tillägnad Maria som väntade sitt barn.
Jultiden
Det centrala ämnet för tiden mellan julaftonen och trettondagen är budskapet om Jesu födelse.
Ända till kalenderrevisionen år 1772 var de egentliga juldagarna fyra till antalet, därefter har de varit bara två. I handboken 1968 fogades evangelie och episteltexter för tredje (aposteln Johannes dag) och fjärde dag jul (Menlösa barns dag) till evangelieboken i en not. De kunde användas i de församlingar där dessa dagar firas. I den nya evangelieboken har detta material kompletterats också med annat gudstjänstmaterial. När den 27 december är en söndag firas gudstjänsten enligt aposteln Johannes dag, och när den 28 december är en söndag firas gudstjänsten enligt Menlösa barns dag. Annars kan materialet för tredje och fjärde dag jul användas t.ex. vid kvällsgudstjänster.
Trettondagstiden
Trettondagen är en av kristenhetens äldsta högtider, äldre än den nuvarande julhögtiden. Flera olika motiv ansluter sig till denna fest. Den har ursprungligen varit Kristi födelsefest, varför den ännu ibland kallas ”den gamla julen”. Från kyrkans äldsta tid härrör sig också traditionen att fira trettondagen som Kristi dopfest. Så gör man fortfarande i den östliga kristenheten. Ett tredje gammalt motiv är bröllopet i Kana. Trettondagens traditionella namn är Dies epiphaniae Domini (Herrens uppenbarelses dag). Det används ännu i olika versioner i nästan alla kyrkor och syftar på alla ovannämnda motiv.
Under medeltiden blev festens firningsämne i den västliga kristenheten berättelsen om Österns vise som kommer för att hylla Jesusbarnet. Trettondagens gamla firningsämnen har placerats på de två följande söndagarna efter trettondag.
Julen har en underordnad ställning i relation till påsken, som är kyrkoårets centrum. Detta kommer till synes däri att trettondagstidens längd är beroende av tidpunkten för påsken.
Påskkretsen
Till påskkretsen hör tre skeden: förberedelsetiden (fastan), påskfesten och festtiden, som räcker ända till pingst. Korset och uppståndelsen utgör centrum i påskkretsen.
Söndagarna före fastetiden
Den drygt två veckor långa tiden före den egentliga fastan bildar en övergångsperiod mellan trettondagstiden och fastetiden. Denna tid behövs för att man skall kunna förbereda sig för fastan och lära sig förstå fastans betydelse och innehåll. Söndagarnas gamla namn visar att denna tid (den s.k. förfastan) hör till påskkretsen.
Fastetiden
Föreberedelsetiden före påsken utvecklade sig ganska tidigt till en fastetid som omfattade 40 vardagar. Jesu 40 dagar långa fasta i öknen var den bibliska förebilden för detta. Dessutom hänvisade man till Moses 40dagars fasta på berget samt till Elias fasta och Nineves botgöring.
Eftersom man i den tidiga kristenheten gärna döpte nya medlemmar under påsktiden kom fastetiden samtidigt att bli det sista skedet av förberedelsetiden inför dopet.
Fastetiden kallar oss att ångra våra synder och vår kärlek till denna världen samt att söka Guds vilja. Vi begrundar den godhet och kärlek från Gud som kommer till synes i Kristi lidande och död. Dessutom kallar oss fastan till en ansvarsfull livsstil. Vi kan avstå från något till förmån för dem som lider nöd. Förenklade kostvanor och ett förenklat levnadssätt kan vara till hjälp i fastetidens andliga fördjupning.
Under fastetidens inledande del betonas ångern, omvändelsen och kampen mot mörkrets makter. Ett annat uttryck för botkaraktären är att hallelujaversen byts ut mot en psalmstrof samt att Gloria och lovpsalmen till Treenigheten tystnar.
De två sista veckorna i fastetiden koncentrerar sig på Kristi lidande. Nu utelämnas Gloria Patri från slutet av psaltarpsalmen. På palmsöndagen bereder sig församlingen att följa Frälsaren under de sista skedena av hans liv.
Påsktiden
Påsken är kyrkoårets centrum. Tiden räknas både bakåt och framåt utgående från påskdagen. Den har också kallats festernas fest. Ursprungligen utgjorde långfredagen och påskdagen en enda fest, men på 300-talet blev långfredagen en egen festdag.
I de flesta språk går påskens namn tillbaka på den judiska påsken, pesach, som firades till minne av uttåget ur Egypten. I kristenheten började man se uttåget ur Egypten som en förebild för Kristi befrielse av mänskligheten från slaveriet under synden. Påsktiden sträcker sig ända fram till pingsten.
Pingstkretsen
Söndagarna under kyrkoårets senare hälft får sina namn utgående från pingsten, som är kyrkoårets sista större högtid. Därmed betonas att Kristi uppståndelse är den kristna trons centrum och att påsken är kyrkoårets centrala fest. Samtidigt är detta ett uttryck för att tiden från den första pingsten fram till den yttersta domen är den heliga Andens tid.
Centrala ämnen för söndagarna efter pingst är Jesu undervisning, Det kristna livet under den heliga Andens ledning samt kyrkans vittnesbörd om sin tro. Detta kommer också till uttryck i att den liturgiska färgen på några undantag när är den gröna, det växande livets och hoppets färg.
Pingsttiden
Tidpunkten för pingstfirandet bestäms utgående från Apostlagärningarnas berättelser om Kristi himmelsfärd och om den heliga Andens utgjutande (Apg. 1–2). I de flesta språk har man använt härledningar ur grekiskans pentekoste (den femtionde) när man har gett namn åt denna helg. Judarna firade nämligen sin pingst femtio dagar efter påsk.
Den judiska pingsten var ursprungligen en skördefest, som på Jesu tid firades till minne av förbundet på Sinai. Från och med 100-talet e. Kr. sammankopplades denna fest särskilt med minnet av lagens utgivande. Den kristna pingstens budskap kom att handla om utgjutandet av den heliga Anden, om Andens gärningar och om den kristna kyrkans uppkomst. På pingstdagen förrättades de allra första kristna dopen. I den tidiga kyrkan var pingsten den andra stora dophögtiden näst efter påsken.
Utmärkande för tiden efter Kristi himmelsfärdsdag är väntan på den heliga Anden. Denna väntan kulminerar i pingstaftonen. Då är det lämpligt att hålla en kvällsandakt (vesper) som en sista förberedelse för pingstfesten.
Pingstens bibeltexter talar om den heliga Anden som löfte och gåva. Anden har blivit sänd till oss som försvarare, hjälpare och tröstare. Genom Anden är Kristus ständigt närvarande i sin kyrka. Anden förenar alla kristna i Kristi kyrka. De äger en Herre och en tro. På detta sätt innebär pingstens budskap en motpol till den förbistring som beskrivs i berättelsen om Babels torn.