Vakna upp, vakna upp,
klä dig i makt och styrka, Herre!
Vakna upp som i forna dagar,
som i gången tid.
Det var du som högg ner Rahav,
du som genomborrade draken.
Det var du som torkade ut havet,
vattnet i det stora djupet,
du som gjorde havsbottnen till en väg,
där de befriade kunde tåga fram.
De som Herren har friköpt vänder åter.
De kommer till Sion med jubel,
krönta med evig glädje.
Fröjd och glädje följer dem,
sorg och suckan flyr.
Jag, jag är den som tröstar er.
Varför fruktar du människor,
de dödliga, som är som gräset?
Varför glömmer du Herren, din skapare,
han som har spänt upp himlen
och lagt jordens grund?
Du lever i ständig skräck
för förtryckarens vrede.
Han står redo att förgöra dig,
men vad blir det av förtryckarens vrede?
Snart skall den fjättrade befrias,
han skall inte läggas i graven,
och aldrig skall han sakna bröd.
Jag är Herren, din Gud,
som rör upp havet i dånande vågor,
han vars namn är Herren Sebaot.
Jag lade mina ord i din mun
och gömde dig under min skyddande hand,
jag spände upp himlen
och lade jordens grund,
jag sade till Sion: ”Du är mitt folk.”

Herren svarade Job ur stormen:
Vem är du som höljer min visa plan
i mörker
med ord utan förnuft?
Gör dig redo, var en man,
ge mig besked när jag frågar!
Var var du när jag lade jordens grund?
Låt höra, om du vet och kan!
Vem satte portar som spärr för havet?
När det bröt fram ur moderlivet
och jag gav det molnen till kläder
och dimman till lindor,
satte jag för det en gräns
och stängde med portar och bommar.
Jag sade: ”Hit men inte längre,
här skall dina stolta vågor hejdas.”
Har du varit framme vid havets källor
eller vandrat genom de dolda djupen?
Har du skådat dödens portar,
portarna till det yttersta mörkret?
Kan din tanke fatta jordens vidd?
Låt höra, om du vet allt detta!

Elia, en man från Tishbe i Gilead, sade till Achav: ”Så sant Herren lever, Israels Gud som jag tjänar, under de närmaste åren skall det varken falla dagg eller regn annat än på min befallning.” Herrens ord kom till Elia: ”Bryt upp, ta vägen österut och göm dig i Kerits bäckravin, öster om Jordan. Där kan du dricka ur bäcken, och jag har befallt korparna att förse dig med mat.” Elia gjorde som Herren hade sagt, han gick till Kerits bäckravin öster om Jordan och slog sig ner där. Korparna kom med bröd och kött till honom både morgon och kväll, och han drack ur bäcken.

Jag vill att ni skall ha klart för er, bröder, hur svårt vi hade det i Asien. Vi pressades så långt över vår förmåga att vi rent av misströstade om livet. Men en dödsdom har vi alltid haft inom oss, för att vi inte skulle förlita oss på oss själva utan på den Gud som uppväcker de döda. Och han räddade oss från dessa dödens angrepp och kommer att rädda oss igen. Till honom står vårt hopp, han skall rädda oss. Och ni skall hjälpa till med er bön för oss, så att det blir många som tackar Gud för den nåd vi får genom mångas medverkan.

Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens. Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre och inte heller för mig som är fånge för hans skull, utan lid för evangeliet du också, med kraften från Gud. Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar utan genom sitt beslut och sin nåd, som han skänkte oss i Kristus Jesus redan före tidens början men som har blivit uppenbar nu när vår frälsare Kristus Jesus trätt fram. Han har utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet.

I tro höll Moses föräldrar sitt nyfödda barn gömt i tre månader, eftersom de såg att det var ett vackert barn, och de lät sig inte skrämmas av kungens påbud. I tro vägrade Mose som vuxen att låta sig kallas son till faraos dotter. Han ville hellre fara illa tillsammans med Guds folk än ha en kortvarig glädje av synden. Han såg fram mot lönen som väntade och räknade den smälek som Messias får utstå som en större rikedom än Egyptens skatter. I tro lämnade han Egypten och fruktade inte kungens vrede utan höll ut, därför att han liksom såg den Osynlige.

Jesus steg i båten, och hans lärjungar följde med. Plötsligt blev det så stark sjögång att båten nästan försvann bland vågorna. Men han sov. De gick fram och väckte honom: ”Herre, hjälp oss, vi går under.” Han sade: ”Varför är ni rädda, ni trossvaga?” Sedan reste han sig och hutade åt vindarna och sjön, och det blev alldeles lugnt. Folk häpnade och sade: ”Vem kan han vara? Till och med vindarna och sjön lyder honom.”

Jesus befallde sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg till andra sidan sjön medan han skickade hem folket. Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. När lärjungarna fick se honom gå på sjön blev de förskräckta och trodde att det var en vålnad, och de skrek av rädsla. Men genast talade Jesus till dem och sade: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” Petrus svarade: ”Herre, om det är du, så säg åt mig att komma till dig på vattnet.” Han sade: ”Kom!”, och Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd. Han började sjunka och ropade: ”Herre, hjälp mig!” Jesus sträckte genast ut handen och grep tag i honom. ”Du trossvage”, sade han. ”Varför tvivlade du?” De steg i båten, och vinden lade sig. Och de som var i båten föll ner för honom och sade: ”Du måste vara Guds son.”

När det hade blivit kväll gick Jesu lärjungar ner till sjön och steg i en båt för att ta sig över till Kafarnaum på andra sidan. Det var redan mörkt, och Jesus hade ännu inte kommit tillbaka. Det blåste hårt och vågorna gick höga. När de hade rott en halvmil fick de se Jesus komma gående på sjön och närma sig båten. De blev rädda, men han sade till dem: ”Det är jag, var inte rädda.” Då ville de ta med honom i båten, och med ens var den framme vid stranden dit de var på väg.